Evolutionära rötter

Evolutionära rötter till motivation och tankeförmåga

Den grundläggande funktion som driver evolutionen är fortplantning. Men för att en organism ska lyckas fortplanta sig så måste den överleva tillräckligt länge för att hinna göra det. För en enkel organism så kanske det räcker att leva tillräckligt länge för att hinna dela sig i två (som är fallet med encelliga djur som förökar sig genom delning). Men en komplex varelse som människan behöver överleva tills hon är könsmogen. Eftersom hennes avkomma är så sårbar behöver hon dessutom helst överleva tills avkommans överlevnad är säkrad.

Evolutionärt gynnsamma resultat

För att organismen ska lyckas överleva och fortplanta sig så har naturen utvecklat en mängd olika funktioner. Det gemensamma draget hos sådana funktioner är att organismen reagerar på något och att reaktionen tillräckligt ofta lett till ett resultat som är evolutionärt gynnsamt. Att resultatet är gynnsamt innebär alltså att det gagnar fortplantning och/eller överlevnad.

Förmåga att kunna reagera

En grundläggande funktion är, som framgår, att kunna reagera. Hos enkla organismer, som till exempel encelliga djur, kan det handla om en kemisk reaktion. Hos mer komplexa organismer kan det handla om en reflex, som till exempel vår knäreflex.

Handlingsförmåga

Hos mer komplexa organismer har det dock även utvecklats möjligheter att kunna agera. En sådan handlingsmöjlighet hos människan utgörs av rörelseapparaten som våra händer är en del av. Sådana mer flexibla funktioner, som rörelseapparaten, är en förutsättning för det vi vanligen menar med motivation.

Motivation

Oavsett hur vi definierar motivation så är de flesta överens om att det handlar om målsträvan. I naturen ser vi mycket målsträvan och det handlar då alltid om att uppnå evolutionärt gynnsamma resultat. En enkel generell modell över motivation, som beskriver målsträvan både hos människor och andra organismer, kan lämpligen se ut så här:

stimulus → respons → måluppnåelse

Ett stimulus aktiverar motivation

Motivation aktiveras genom att ett stimulus, en retning, når organismen. Retningen kan upptäckas genom en enkel receptor eller ett mer komplext sinnesorgan. Ett stimulus beror på en förändring i miljön, den inre (i organismen) eller yttre, som evolutionärt kopplats till möjlighet att nå ett specifikt evolutionärt gynnsamt mål.

Det innebär att det varit evolutionärt gynnsamt för organismens förfäder att kunna upptäcka och reagera på detta stimulus. Till exempel kan de ha känt doften av något ätbart, rört sig i doftens riktning och därigenom lyckats skaffa föda.

Vissa stimuli är viktigare än andra

Eftersom vissa stimuli, som doften av något ätbart i exemplet, varit så fördelaktiga att upptäcka har evolutionen gjort att organismer lättare upptäcker dessa än andra, mindre viktiga, stimuli. Ett flexibelt sinnesorgan kan ha förmågan att upptäcka en stor mängd stimuli men ändå kommer organismen att prioritera vissa framför andra.

Viss respons (beteende) är prioriterad

Det beteende som organismen utför som reaktion på stimulus kallas ”respons”. På motsvarande sätt som med stimuli har ett visst beteende varit fördelaktigt som reaktion på ett visst stimulus. Det gör att det beteendet kopplats till detta stimulus och därför, i det sammanhanget, ligger närmare till hands för organismen än andra beteenden.

På motsvarande sätt som med sinnesorganet kommer vissa beteenden alltså att ha högre prioritet än andra när en viss upptäckt skett. Trots att organismen kan ha en stor och flexibel beteenderepertoar kommer den främst, och i vissa fall enbart, använda sig av de beteenden som evolutionärt kopplats till att målet historiskt, evolutionärt, nåtts som en följd av upptäckten. Den målsträvan som startar i och med stimulus styr alltså agerandet.

Skillnader mellan olika målsträvanden

Olika målsträvanden kommer att skilja sig åt. För det första skiljer de sig genom att de aktiveras av olika stimuli. Givetvis är också målen olika. Till exempel kan en motivation handla om att undfly en fara medan en annan handlar om att få tag på föda.

En annan skillnad är att viss motivation är viktigare än annan i en viss situation. Till exempel så kan ett djur vara hungrigt och därför vara starkt motiverad att hitta mat. Om det då dyker upp ett rovdjur så aktiveras motivation att undvika rovdjuret. Motivationen att hitta mat prioriteras ned, och av-aktiveras till och med, medan motivation att gömma sig eller fly får högst prioritet.

Olika målsträvanden skiljer sig också i grad av flexibilitet. Generellt innebär motivation att det finns åtminstone en viss flexibilitet och möjlighet att variera beteendet för att uppnå målet. Men en del motivation kan vara väldigt lik en reflex i det att en respons är väldigt högt prioriterad.

Till exempel kan en stark motivation inriktad på att fly från ett förföljande rovdjur göra att beteendet att springa från förföljaren är väldigt högt prioriterat så att andra beteenden inte lätt kan väljas.

Vid panik kan sådan reflexnära prioritering, för en människa, även starkt hämma förmågan att tänka rationellt. Beteendet att rationellt försöka lösa problemet är alltså, bortom medveten kontroll, starkt nedprioriterat. Tankarna riktas istället automatiskt mot sådant som evolutionärt prioriterats, som var flyktvägar finns, var hotet befinner sig, och liknande.

Vid annan motivation kan däremot stor beteendeflexibilitet finnas. Både djur och människor kan ofta variera beteenden i väldigt stor utsträckning i mindre akuta situationer. Till exempel kan en frukt vara svåråtkomlig, högt uppe i ett träd, och leda till att många olika beteenden måste prövas innan något visar sig fungera. I sådana icke-akuta situationer har människan också vanligen tillgång till mer rationellt tänkande.

När målet inte uppnås

Ibland händer det givetvis att motivations-målet inte uppnås. En beskrivning av detta kommer att presenteras senare. Tills vidare räcker det att veta att ett misslyckande att nå målet efter upprepade försök kommer att resultera i att djuret ger upp och kapitulerar. Det resulterar i att motivationen av-aktiveras i relation till det specifika stimulus som aktiverade det. Till exempel kommer ett hungrigt djur som inte lyckas nå en frukt som hänger för högt till slut att ge upp och gå därifrån.

Lärande

De funktioner som hittills beskrivits har alltså utvecklats genom evolutionen och förändras därför endast långsamt över generationer. Hos mer komplexa organismer så kompletteras dock dessa funktioner med inlärningsförmåga vilket gör att vissa funktioner kan förändras mycket snabbare, flera gånger under en individs livstid.

Stimuli kopplas samman genom association (klassisk betingning)

En form av inlärning, som kallas klassisk betingning, innebär att ett nytt stimulus kan associeras till ett stimulus som av evolutionära skäl aktiverar en motivation. Sådan associering leder alltså till att detta nya stimulus fortsättningsvis även det aktiverar samma motivation.

Ett exempel på det är hur Pavlov, som först beskrev fenomenet, lärde hundar att en klockas ringande innebar att det vankades mat. Klockan ringdes strax innan maten ställdes fram och associerades därmed till matdoft och åsyn av mat som är evolutionärt prioriterade stimuli. Därigenom räckte det sedan att bara ringa i klockan för att hundarna skulle börja producera saliv.

I exemplet är matdoft och åsyn av mat evolutionärt starkt kopplat till beteendet att producera saliv och har antagligen inte lärts in utan finns som ett biologiskt arv. Klockljudets associering till dessa evolutionärt kopplade stimuli kan dock lätt läras av igen om ingen mat längre dyker upp när klockan ringt. Kopplingen mellan upptäckt av mat (doft och åsyn) och utsöndrande av saliv kan däremot inte lika enkelt läras av – om det överhuvud taget är möjligt.

Agerande kopplas till måluppnåelse (instrumentell betingning)

En annan form av lärande utgörs av att nya beteenden kan kopplas till måluppnåelse. Detta ser vi till exempel vid hundträning där hunden får en belöning, till exempel godis, när den gör rätt beteende. På så sätt lär sig hunden att beteendet (”responsen”¹ enligt modellen) leder till måluppnåelse (belöningen). Skinner kallade detta för instrumentell betingning.

Även sådana nya inlärningar av koppling mellan ett beteende och en måluppnåelse kan snabbt läras av om beteendet upphör resultera i att målet uppnås. Samtidigt finns beteenden som, liksom är fallet med vissa upptäckter av förändringar, är starkt evolutionärt kopplade och därför svåra, och i vissa fall kanske omöjliga, att lära av.

Lära nya mål?

Även om stimuli och vilket agerande som fungerar kan läras om så är målet i en bemärkelse inte möjligt att påverka med inlärning. Målet måste fylla en evolutionär funktion.

Däremot kan yttre attribut hos målet förändras och i den bemärkelsen kan även nya mål läras in. Till exempel kan vi skapa matersättning som varken luktar som eller ser ut som föda för hunden. Om den inte har något annat alternativ så kommer den, när den blivit tillräckligt hungrig, antagligen att prova att äta denna matersättning. På så sätt kan hunden lära sig använda den som mat. Men matersättningen måste ändå fungera som föda för att detta ska vara möjligt. Så det djupare, bakomliggande evolutionära målet, att få i sig föda, är fortfarande detsamma.

Tankeförmåga

Hos komplexa djur har evolutionen även, utöver förmåga att lära sig, utvecklat en förmåga att kunna bedöma, planera och i förväg förstå att ett visst beteende bör kunna leda till att ett mål uppnås. Djuret kan laborera med inre föreställningar av den yttre verkligheten.

Många djur måste kunna identifiera vad som utgör ett för dem farligt rovdjur respektive vad som är ett bytesdjur som de kan fånga och äta. Ett, vanligen farligt, rovdjur som skadats kan då till exempel bli till ett potentiellt bytesdjur vilket gör att djuret måste kunna bedöma hur skadat det andra djuret är. Det kanske också måste kunna inse att bytesdjuret har en flyktväg som det kan använda för att undkomma om den inte först blockeras. Djuret kan alltså behöva planera hur det ska manövrera.

Ett annat exempel på en form av tankeförmåga är vad Tolman kallade kognitiva kartor. Sådana kognitiva kartor är inre representationer av det yttre landskapet. Vissa djur verkar kunna lära sig en sådan inre representation som gör att de vet var olika platser finns i förhållande till varandra. Det gör bland annat att de kan hitta till en plats trots att den vanliga vägen dit blivit blockerad. De kan istället välja en hittills oprövad väg som leder i rätt riktning.

Kommunikation

Slutligen är förmågan att kommunicera en viktig funktion som vi hittar redan hos tidiga, enkla djur som bakterier i form av signalmolekyler. Hos djur som samarbetar är kommunikation särskilt viktig eftersom det är en nödvändig förutsättning för samarbetet. Hur ska en flockmedlem kunna veta vad den ska göra om det inte förmedlas på något sätt?

I sin enklaste form fungerar kommunikation som ett enkelt stimulus som direkt utlöser det önskade beteendet hos den som mottar kommunikationen. Mer utvecklad kommunikation kan givetvis förmedla mer komplex information och blir därigenom något mer än ett enkelt stimulus. Ett exempel är hur bins dans förmedlar var pollen finns.

Lägg märke till att kommunikation vanligen följer mönstret hos motivation. Det vill säga någon slags stimulus aktiverar strävan att kommunicera och själva kommunikationshandlingen syftar vanligen till ett mål. Målet är oftast att den som kommunikationen riktar sig till ska agera på ett önskvärt sätt, till exempel bekräfta att informationen mottagits. Om det inte sker fortsätter kommunikatören att variera sitt beteende tills målet är nått.

Naturens mest komplexa kommunikationssystem är antagligen människans språk. Det utgör ett väldigt flexibelt verktyg som kan föra över nästan vilken typ av information som helst från en individ till andra. Språkförmågan är dessutom central i människans tankeförmåga.

______________________________________

1 Här är ordet ”respons” inte lika självklart att använda utan ”agerande”, ”beteende” och liknande förefaller lämpligare. Till exempel kan ett slumpmässigt beteende kopplas till att ett mål uppnås. Beteendet behöver alltså inte vara en ”respons” på ett stimulus som modellen föreskriver. Däremot förkommer givetvis en mängd potentiella stimuli i form av sinnesintryck i situationen och även stimuli kommer troligen att associeras till beteendet och måluppnåelsen. Till exempel kommer en hund som belönas när den gör ett visst beteende antagligen associera tränaren och dennas kommando som stimuli. Det innebär att den inte kommer att försöka få belöningen genom beteendet om inte tränaren är närvarande och ger kommandot. Efter upprepad inlärning kommer alltså även stimuli att associeras och därigenom utgöra aktivering av motivation.